Hoppa till sidans innehåll
I.C.R Karateklubb i Bakau

Förbundet på besök i Gambia

10 JAN 2016 14:17
I december 2015 besökte generalsekreterare Sarah Wennerström en karateklubb i Gambia, Afrika. Med sig hade hon gåvor från förbundets insamling som skedde i november. Här berättar hon med egna ord om hur det gick.
  • Skapad: 10 JAN 2016 14:17

"Gambia i västafrika är ett mångfacetterat och på många sätt motsägelsefullt land. Som Afrikas minsta nation omger det Gambiafloden, vars form gett det smeknamnet the Smiling Coast of Africa. Men det är inte bara floden som gör att landet förtjänar sitt namn. Trots sin utsatthet på grund av svår fattigdom, skyhög arbetslöshet samt en politisk ledning starkt kritiserad för sin inställning till mänskliga rättigheter, möts man här av ideligen varma leenden och stora hjärtan.

Idrott är en av de saker som ger barn och ungdomar en meningsfull fritid, en paus ifrån vardagens ständiga kamp att få livet att gå ihop. Själv har jag en relation med landet sedan snart ett decennium tillbaka, som gett mig mycket glädje och livslång vänskap. Jag har på tidigare resor besökt karateklubbar och länge känt en önskan att vilja bidra till deras verksamhet, men inte haft resurser eller möjlighet att agera innan.

Den här gången dock, kom ämnet upp i en konversation med förbundsstyrelsen, som också gärna ville göra en insats och bidra till vad som även skulle bli ett officiellt erfarenhetsutbyte mellan två förbund.

Vi spånade tillsammans på en idé och kontaktade arrangören för Karate Kid Cup och Svenska Juniorpokalen, som var positiv till ett samarbete. Tillsammans genomförde vi sedan en insamling till förmån för utövare i Gambia under tävlingsdagen den 21/11 2015 i Eriksdalshallen, Stockholm.

Resultat blev ca 50 kg skänkt karate-utrustning som snart var på väg tillsammans med mig på en 8 timmars flygtur ner till Afrika.

Klubben jag valde att besöka denna gång ligger i Bakau, en liten kustort på södra sidan av floden. Min vän Lamin, som bor där, hade redan innan förvarnat om att jag skulle komma och följde med mig som tolk. Som tidigare brittisk koloni pratar de flesta engelska här, men i ett land som också har minst fyra egna stamspråk plus en del fransktalande, är det en fördel att ha någon med sig när engelskan inte räcker till. Träningslokalen visar sig ligga i en nedlagd lagerlokal, innanför en skolgård bakom den lokala marknaden och visar sig vara nära där jag själv brukar bo. När vi kommer har träningen ännu inte börjat.
 

pavagdit

12493781_10153924996533689_8834690121938280374_o

Lamin, som egentligen är fotbollsspelare, fick prova en Gi för första gången. Lite peppad blev han:)

Att hälsa är viktigt i Gambia. Som återhållsam svensk kan man bli lite överväldigad över alla händer som räcks fram och uppfatta traditionen som påflugen i början. Även om man setts tidigare på dagen, hälsar man ändå alltid igen, oftast med ett lätt handslag, och frågar hur det är. Här lever man för dagen och för stunden, därför blir det alltid viktigt att fråga hur någon mår just där och då – med någon av de otaliga hälsningsfraser som finns. När jag kommer till klubben blir jag lite nervös över just detta och tänker ”hur ska jag nu hälsa så det blir tillräckligt artigt?” Men det visar sig vara helt i onödan, jag möts istället av Osu! och den traditionella japanska bugningen. Genast känner jag mig lättad och bekväm – det här är ju faktiskt helt vanliga karatekas, precis som mig.

Några barn har börjat värma upp, deras små fötter är grå av dammet på betonggolvet, bara ett av dem har dräkt. Det är högt i tak och de rostiga järnbalkarna kastar långa skuggor och en välkommen svalka från hettan utanför. Ledaren ställer upp några stolar på den upphöjda avsatsen som finns i lokalen åt mig och mitt sällskap, och vi sätter oss där som på display. Det känns lite konstigt, men jag vet att det är ett tecken på respekt. Han skickar fram barnen att hälsa på oss med bugningar och handslag. Så småningom fylls lokalen av elever i blandade åldrar som byter om och börjar stretcha.

warmup


Under tiden har ryktet spridit sig om vårt besök. Barn från den närliggande skolan, och en del ungdomar från gatan, kommer springandes i full fart och ställer sig runt huset för att kika in genom de trasiga rutorna. Det tisslas och tasslas – ”Hellooo!” ropar de och vinkar. De kallar oss vita för ”toubab”. Trots att Gambia i stort sett överlever på turismen och har haft den sedan 70-talet, är det fortfarande ovanligt med ”toubabs” som rör sig ute bland det vanliga folket i vardagen. Tyvärr vågar de flesta turister sig inte utanför sina hotellområden trots att det är ett mycket tryggt land att vistas i. Personligen tycker jag det är oerhört synd, de missar ju tillfällen som detta.

2015-12-29 20.33.09 Jag vinkar tillbaka och får några glada skratt som tack. I samma stund kommer klubbens chefsinstruktör in. Muhammed Danso är tillika Technical Director för the Gambia Karate Federation.
Jag presenterar mig och lämnar över SKF´s officiella standar, med hälsningar från Svenska Karateförbundet. Muhammed är en lågmäld man, som välkomnar mig med värme och blir glad över flaggan.

Han ber om att få sätta igång träningen innan vi fortsätter vårt möte och instruerar eleverna att ställa upp. Även jag blir ombedd att ställa mig upp och får ta emot gruppens hälsningar.

 

Kihon


Träningen inleds med Kihon och är mycket disciplinerad. Instruktioner sker sedvanligt på japanska och eleverna utför övningarna med koncentrerade ansiktsuttryck. Trots sliten och ofullständig utrustning, bär de upp det de har med mycket pondus och jag imponeras av tränarens uppenbara kompetens. Det är tydligt att han beaktas med stor respekt. Tekniksekvenserna förevisas effektivt och tydligt.

teknik 

Kata


I Gambia utövas nästan uteslutande stilen Shotokan, så även hos denna klubb. Gruppen går vidare till Kata-träning och börjar med de enklare varianterna där nybörjarna hänger med. Efterhand får de yngre och lägre graderade kliva åt sidan och de avancerad fortsätter med svårare katas. En liten flicka på ca 6 år, smyger under tiden försiktigt upp på scenen och kryper upp bredvid min stol med knäna under hakan. Dräkten är alldeles för stor och det gula bältet för långt. Håret är lagt i små flätor som står åt alla håll. Hon sneglar blygt på mig med nyfiken och allvarlig min men säger inget. Till slut vågar hon ta min hand. Jag viskar ”Nangadef”, hej hur mår du, på det vanligaste stamspråket Wollof. ”Jammarek” svarar hon knappt hörbart, tack jag mår bra, och drar kvickt åt sig handen igen. Muhammed säger till om paus och den lilla tjejen springer ner till golvet igen och börjar med glada skratt hoppa rep tillsammans med en kompis.

hoppa

 

1237818_10153907607368689_6860574350580951419_n

 

IMG_0270

 

I pausen berättar Muhammed att man nyligen haft en stor tävling i landet samt en förbundskongress. Han har precis fått sin roll som Technical Director och säger att man med omorganisationen avser att satsa mycket mer nu på att expandera karate i landet, som annars domineras av fotboll. Han tycker därför att det extra kul att vi från Sverige hittat dit just nu. Vi kommer fram till att vi har liknande tankar med varför och hur vi vill att karate ska växa. Idealismen kring det vi gör är en uppenbar gemensam nämnare - ”Karate is for life” säger vi nästan samtidigt och ler åt det småroliga sammanträffandet.

Vi samtalar lite mer om likheter och olikheter mellan våra länder. I Gambia finns ca 20 klubbar och ca 1000 utövare. Muhammed reser runt bland samtliga klubbar under veckorna och hjälper dem med träningen och att vidareutbilda instruktörer. Jag vet av erfarenhet att en del platser han pratar om ligger flera timmars restid därifrån via usla landsvägar. Han drömmer om att landslaget någon gång ska få råd och möjlighet att åka till officiella VM. Ett fåtal gånger har de kunnat delta på Afrikanska kontinentala mästerskap. Han är också noga med att påpeka att även om Shotokan dominerar i landet är han öppen för andra influenser och allt som kan bidra till att utveckla deras karate.
Han undrar om jag inte kan komma tillbaka någon gång och träna Shito-Ryu med honom och han Shotokan med mig. Absolut säger jag, och lovar ta med min dräkt nästa gång.

Sen samlas vi alla för en gruppbild. Jag känner mig otymplig, otränad och blek bredvid det härligt svettiga gänget. ”Typisk toubab” tänker jag för mig själv och gör ett tyst nyårslöfte att komma igång snarast med min egen träning igen.

Jag har fortfarande inte nämnt utrustningen som vi hade med oss för Muhammed, inte heller har det uppmärksammats av någon annan som är där, trots att de ofelbart måste ha sett det vi bar på när vi kom. Gambier är ett stolt folk och även om det finns en kollektiv medvetenhet om att man lever under knappa förhållanden vill man generellt sett inte ha medlidande. Gåvor är välkomna, men man bör tänka sig för hur man lämnar över dem. Vid ett passande tillfälle efter fotostunden tackar jag därför Muhammed för att jag fick komma och ta del av hans erfarenheter och ber om att få lämna över utrustningen som en gåva från karatekas i Sverige med förhoppningen om att vi kan hålla kontakt. Jag pekar diskret på grejerna och säger att han kan disponera sakerna som han vill mellan sina klubbar – jag räknar med att han kommer titta igenom packningen efter att jag gått. Döm om min förvåning när han stoppar träningen och ropar till sig eleverna och noga förklarar att utövare i Sverige skickat dem saker och att vi alla ska uppskatta vänskapen mellan våra länder. Han börjar sedan packa upp kassarna, när röda och blå handskar dras upp börjar eleverna applådera och ropar högt i förtjusning. Kanske är just det den lilla detaljen de saknat för att kunna ställa upp på nästa tävling.

grejer_3

saker


Jag känner att jag har svårt att hålla tillbaka tårarna och börjar ursäkta mig för att gå innan det brister helt. Muhammed följer oss till utgången, i bakgrunden fortsätter stojet och skratten när fler saker packas upp.

Med oss ut kommer den lilla flickan med gult bälte. Jag sätter mig på knä och hon makar sig tätt intill så vi kan ta en bild. Efter ett kärt avsked kliver vi ut i det röda vägdammet igen. Skymningen är på väg, i den stora industrilokalen fortsätter gruppen träna i ljuset av två blinkande lysrör.

Dagen efter får jag veta av Lamin att en av klubbens elever har ringt honom efteråt, helt överlycklig över gåvorna och tackade åter igen så mycket.

Äkta fighting-spirit, ödmjukhet och respekt. Det är en del av de minnen jag kommer ta med mig härifrån och jag är otroligt glad över upplevelsen. Men jag är också oerhört glad över att vara en del av svensk karate. För nu vet jag verkligen hur bra vi har det.

Tack alla ni som bidragit till en lite bättre värld! "

 

10341686_10153907607343689_1154252549129757527_n

Skribent: Sarah Wennerström

Gilla oss på Facebook!

  

 



 
 



vaccinera

Antidoping

Postadress:
Svenska Karateförbundet
Arenavägen 55,7 tr
121 77 Johanneshov

Kontakt:
Tel: +46859760490, +46859760493
E-post: This is a mailto link